Bengt Edgren fjärdingsman -Memoarer

Skriv din text här ...

Bengt Edgren
" Minnen från min tid som fjärdingsman – polisinspektör i Idre- och Särna"

Att vara polisinspektör på vischan var kanske inte så händelserikt i jämförelse med dagens polisarbete i våra större städer. - Men det hände ändå en del häruppe, både spännande och intressant, även om en del "polisiära" händelser i denna berättelse kan läsas med ett visst småleende. Men det var en annan tid, ett annat samhälle. Bengt berättar även lite om samhällsutvecklingen. Var så god, ett stycke intressant historia från bygden. Hans All vår början bliver svår… Säger ordspråket och det kan jag kanske hålla med om. Så här kom jag till Idre och Särna Innan jag började min tjänstgöring i Idre var jag anställd som landsfiskalbiträde i Svärdsjö och jag hade till en början ambitionen att fortsätta med studier för att bli landsfiskal. Men så ställdes kraven på en sådan tjänsteman allt högre, och det fordrades juristkompetens. Jag blev kvar där hos landsfiskalen i två år och fick där förordnande som extra polisman. Min erfarenhet av arbetet på ett landsfiskalskontor blev ganska så stor både med det administrativa och av polisens arbetsförhållanden. Det var emellertid lågt betalt med 25 kr i månaden, men dock fritt uppehälle. I längden var det så klart ohållbart. Jag flyttade till Falun och anställdes vid falupolisen med patrullering på gatorna som huvudsaklig uppgift. Jag trivdes inte med detta arbete. Jag fick även anställning som någon sorts extra kanslist på länsstyrelsen. Detta arbete utfördes under normal dagtid och mitt patrulleringsarbete vid polisen under kvälls- och nattetid. Det blev rätt så arbetsamt med så lång arbetstid. Men det blev ju i alla fall lite mera pengar i kassan. På länsstyrelsen utförde jag arbete med ett försäkringsregister och på bilregistreringen och andra kamerala sysslor. Jag började tycka att klättrandet på karriärstegen drog ut på tiden. Jag ville naturligtvis få skälig lön och en fastare anställning. Hade jag kunnat sia om framtiden och länsstyrelsens kommande expansion då kriget bröt ut, så hade kanske min framtid blivit en helt annan. Jag började diskutera med mina kamrater om min situation och vi kom bland annat fram till att jag kanske skulle söka mig inom polisen i länet som fjärdingsman. Ett exempel var Martin Rosén i Transtrand, vilken först arbetat på länsstyrelsen i avsikt att bli landsfiskal, men som tröttnat på ovissheten och tagit en tjänst som fjärdingsman i Lima. Det tyckte jag lät spännande. Efter ett tag uppsökte jag länets polischef, landsfogden Axel Blomér, och berättade hur jag tänkte. Landsfogden tog saken under övervägande och beslöt sig för att jag kunde få börja som fjärdingsman i Idre socken, längst upp i Kopparbergs län. Förordnandet skulle gälla från den 1 augusti 1939. Det skulle bli minst sagt ett äventyr att komma till en helt okänd bygd. Mina föräldrar var nog fundersamma över mitt beslut, men det avrådde mig inte. Det var en ansträngd situation på arbetsmarknaden på den här tiden och svårt att få arbete, där man helst ville. Jag fick själv avgöra mitt öde. Jag köpte mig en gammal bil av märke Studebaker Erskine för att resa till en spännande och okänd framtid. Bilen packades och jag drog iväg, sedan jag tagit farväl av föräldrar, bröder och kamrater i hemorten. Vid Oxberg norr om Mora började det osa olja och det visade sig att en påfyllning var nödvändig. Det var nog en dålig bil, men man kunde väl kanske inte fordra så mycket av den för 600 kronor. Det dåliga betyget på bilen bekräftades senare då jag besökte min fästmö i Borlänge. En svågers pojke på kanske 10 år yttrade då "Det var en djävla dålig bil du har". I alla fall så fanns olja att köpa i Oxberg och färden kunde fortsätta på den oändliga vägen mot Säma. Jag trodde att jag aldrig skulle kom till ort och ställe. Vägen var dålig och raksträckorna oändliga. Men färden med den fullpackade bilen gick dock bra. I Särna, dit jag anlände ett par dagar före min tjänstgöring skulle börja, så hälsade jag på hos landsfiskalen, min blivande chef Olof R. Nilsson. Denne informerade mig om arbetsförhållandena i Idre och tyckte att jag skulle ta kontakt med fjärdingsman Ivar Forsslund i Särna, som kunde hjälpa mig med litet av varje. Jag fick där med mig en hel del "spännande" handlingar för utredning och s.k. restlängder å skatter. Jag hyrde in mig på hotell Gästis i Särna ett par dagar, innan färden gick vidare till Idre. Jag lyckades hyra mig rum hos klädeshandlaren Lennart Larsson på övre våningen. Jag blev bekant med människorna på byn undan för undan. Byn var ju inte så stor. Det bodde väl omkring 600 människor här i centrum av Idre. Idres befolkning var på den tiden omkring 1 500 personer och då bodde ca 900 i utbyarna. Två livsmedelsbutiker fanns. Det var Jacob Johnson och Handelsbolaget, samt en mindre butik, som drevs av Hugo Larsson. En distriktssköterska fanns också. Sjukstuga och läkare fanns nere i Särna. Folk drev små jordbruk och hade några kor samt häst. På vintrarna arbetade de flesta karlar med skogsarbete och bodde då i skogskojor intill arbetsplatserna. Någon riktig elförsörjning fanns inte på den här tiden.Det fanns en mindre damm på Berget och en där uppförd mindre kraftstation som kunde ge ström några timmar, därefter körde man en dieselmotor, så att elströmmen räckte några timmar in på kvällen. Men sedan blev det mörkt, så stearinljus och karbidlampor måste till liksom fotogenlampor. Detta förhållande varade under krigstiden i Norge. Därefter blev det gradvis bättre och bättre med ström. En period drev en lokomobil, (ångmaskin) eldad med ved, en generator och även en stor bilmotor användes för samma ändamål en kortare tid. Först år 1948 kunde fullgod ström levereras till hushållen. Sommartid flyttade den del av befolkningen som hade fäbodar till fjällskogen och här var man ju van att vara utan el. Jag skulle kanske nämna något om min uppväxttid och bakgrund. Jag föddes i Dådran i Rättviks socken. Där växte jag upp med mina bröder och hade det bra. Dådran var ett brukssamhälle. Bruket ägdes av Kopparberg & Hofors Sågverks AB med en förvaltare på bruket i spetsen. Det fanns gårdskarlar till förvaltarens förfogande, och dessa hade allehanda uppdrag såsom trädgårdsskötsel, fiske och kräftfångst till kommande fester. Min far var kamrer hos bolaget och fick även han en hel del förmåner. Det fanns snickeri och ladugård samt eget jordbruk. Jag gick ett par år i byns skola, men från 2:an så skickades jag till Marnäs skola, där en faster var lärarinna. Det var en mil hemifrån och jag fick cykla till skolan och bo hos en farbror där i Marnäs. Jag trivdes inte så bra där, men gick ut skolan. Under den tiden så flyttade vår familj till Övertänger i Enviken. Jag fick börja vid läroverket i Falun och tyckte det var ganska svårt till en början, men det gick bättre senare i undervisningen. Jag tog realexamen och vid slutprovet i matematik så var jag den ende eleven med alla talen rätt och jag fick "litet a" i slutbetyg. Jag ville inte fortsätta med studierna utan tog en anställning som kontorist på skogskontoret i Övertänger. Fortsättning följde som jag berättade tidigare, med jobb hos landsfiskalen i Svärdsjö. Kriget i Norge kom att förorsaka mycket extra arbete. Det kom periodvis ganska mycket flyktingar, vilka skulle "omhändertagas" av polisen. Det blev mycket resor till gränsbyarna i sådana ärenden. Mycket nattarbete orsakades av flyktingarna, men kurirtrafiken tog även den sin beskärda del av arbetsbördan. Det ordinarie polisarbetet skulle ju skötas även det. Dessa kurirer voro helt anonyma och avslöjade icke sina förehavanden, men jag och landsfiskalen var informerade om denna trafik och vi skulle underlätta kurirernas arbete. Chef för dessa i vårt område var en norrman vid namn Brynjulf Sjætne, som kom på besök ibland. Även Konrad Eriksson från Lillebo i Engerdals kommun var en livlig besökare i vår bostad. Likaså hans bror Georg. Kurirtrafiken var inom landsfiskalsdistriktet koncentrerad till Gördalen, Flötningen och Grövelsjön. Kurirerna hade tydligen gott om pengar och när de betalade för transporten så lade de fram flera hundralappar viket var mycket pengar på den här tiden. I min skrift om "Beredskapstiden 1939 - 1945" finns mera ingående redogörelser för denna trafik. Jag hade som ni kan förstå inte genomgått någon polisskola, vilket jag kanske saknade i arbetet. Därför sökte jag in på polisskolan i Stockholm år 1950.

Då hade vi fått en ny landsfiskal i Särna efter David Isaksson, som hade den sysslan sedan 1941. Vid den tiden fick polisen andra titlar. Vi blev polisassistenter. Året 1956 gick jag på den högre kursen på polishögskolan i Stockholm. Sedan befordrades jag till förste polisassistent i Särna- Idre polisdistrikt. Socknarna hade bildat ett s.k. polisförbund. Samtidigt anställdes i Idre en polisman, Uno Dofs. I Särna fanns nu tre polismän och tillsammans blev vi nu en organisation, som kunde vara anträffbar hela dygnet. Detta måste anses vara en betydligt bättre organisation än vad fallet är i dag, år 2001. Landsfiskalen kunde skaffa sig god lokalkännedom och han hade alltid anträffbara polismän till förfogande. 1965 förstatligades polisen. Vi blev fem poliser kvar i området som kallades Särna lokalvaktområde med mig som chef och stationsort Särna. Jag fick nu titel polisinspektör. 1973 begärde jag och beviljades pension. Under de 8 åren som min stationsort var Särna pendlade jag mellan Idre och Säma. Vi var två polis män, Forslund och Sjögren och ett kontorsbiträde. En arrestlokal fanns sedan tidigare i Säma. Omkring år 1950, under landsfiskalen Arne Hanssons tid, bildades fjällräddningen, först i mindre skala. Men det blev i alla fall en organisation med patruller i Gördalen, Idre och Grövelsjön. I patrullerna ingick fjällvana personer med god lokalkännedom, vilket ju var viktigt. I Grövelsjön var hotellägaren Bengt Jakobsson en fjällräddare med mycket fjällvana i det området. Han hade också en schäferhund, som han fick utbildad till lavinhund. Fjällräddningen svällde ut efter polisens förstatligande, då en mängd utrustning tillfördes, skotrar, pulkor och mycket fina och bra kläder för vistelse ute i hårt väder. Detta fick vi i mängder. Fjällräddningen blev effektiv. Vi ordnade kurser åt fjällräddarna i olika fjällområden. Ett flertal räddningspådrag blev det också. Ett stort pådrag hade vi år 1951 och det var innan vi fick modernt material. Samerna deltog. En kvinnlig anställd vid Grövelsjöns fjällstation skulle göra en kortare skidtur mot norgesidan, men hon kom inte tillbaka. Fjällräddarna larmades. Hela norska sidan finkammades av samer och vi andra under ett par dagar utan minsta spår av den försvunna. Samerna var nästan 100 procent säkra på att hon inte fanns i det området. På andra dagens eftermiddag rekvirerades helikopter från Östersund, som även den sökte utan resultat. På tredje dagen, efter en natt med 10 graders kyla, beslöt sig två samer att börja söka mot Långfjället, alltså i motsatt håll, som flickan uppgivit. Samerna fick snart fatt i ett skidspår, vilket ledde till en stuga vid Hävlingen. Stugan var låst. Skidspåret ledde nu samerna till Storvätteshogna, där spåret övergick i ett enkelspår från skidåkaren. Spåret följdes nu nedför nordöstsluttningen fram till den s.k. Nedersthån, där ett par fiskare befann sig. Flickan hade alltså lyckats klara strapatserna förhållandevis bra. Hon pysslades om så gott det gick under det att en av samerna, en duktig skidåkare, spurtade tillbaka mot Grövelsjön. Där startade helikoptern och hämtade flickan, som snart nog kunde komma under läkarbehandling. Flickan hade förfrusit några tår, men fick icke några större men av äventyret. Hon hade från början åkt skidor mot norska sidan, men svängt söderut och kommit till Storsätern och åkt över landsvägsbron. Färden hade vidare gått upp mot Långfjället, där hon tappat orienteringen. Av denna räddningsaktion kunde man alltså dra slutsatsen att efterspaningar måste ske förutsättningslöst och inte bara efter inhämtade upplysningar om färdväg. Det slutade lyckligt och trots kylan under nätterna och ganska dålig klädsel, klarade sig flickan mycket bra. Efter polisens förstatligande ordnades stora fjällräddningskonferenser i Storlien, Hemavan, Kittelfjäll i Abisko och Grövelsjön. Det var deltagare från hela landet. Rikspolisstyrelsen bekostade det hela. Länspolischeferna var med jämte andra prominenta personer. Vid konferensen i Grövelsjön blev jag s.k. räddningsledare. Det var ganska så nervöst att leda spaningarna under alla dessa "argusögon". Jag tror dock att vi fick godkänt. Lavinolyckor förekom med jämna mellanrum, flera med dödlig utgång, två vid Njupeskär (två officerare), en vid djupgravstöten på Långfjället, två vid Rundhöjda, på norska sidan nära gränsen till Sverige, och två vid Olån intill Storsätern. Det går laviner i de här fjällen varje vinter. I april 1940 kom överraskningen i det att tyskarna invaderade i Norge. Nu var kriget inpå våra knutar och faran för invasion även i Sverige var stor. Våra egna militära resurser var inte så stora att vi skulle motstå den tyska krigsmaskinen någon längre tid. Men tiden gick och vi klarade oss med nöd och näppe undan ett hemskt krig. Det kom omedelbart flyktingar, både civila och militär personal, över gränsen. Det var bland andra sårade soldater. Alla måste tas om hand, sorteras och placeras. Militär personal omhändertogs av svensk militär, som anlände hit till gränstrakterna. Det var landstormän, som delvis kommit från Falun, (dit de just anlänt från Norrland och i tro att de skulle hemförlovas). Den 12 april 1940 kom Norges kung Haakon VII och kronprins Olav med följe i de kungliga och vitmålade bilarna. Följet stoppades vid tullbommen och en militär, John Böhlmark från Mora, kommenderades ställa sig framför den första bilen med kungen och med osäkrat gevär se till att bilarna inte kunde fortsätta. Efter en del palavrer på högsta nivå, utan att något bestämt besked erhållits, så tilläts kungen och kronprinsen och några till i sällskapet att återvända till Norge, vilket också var kungens önskan. Uppehållet i Flötningen varade mindre än en halvtimme. Det var ett historiskt beslut av kungen och av svenska militären. Den uniformsklädde kungen borde ha internerats i Sverige, vilket föreskrevs av svenska myndigheter. Vid en internering i Sverige, vilket säkert inneburit komplikationer, hade norska kungen inte kunna utöva sin makt, vilket han däremot kunde från England, som var krigförande land i motsats till Sverige.

Flyktingar kom alltså in och omhändertogs i allmänhet av militären vid gränsen liksom av tullpersonal. Flyktingarna hade haft hjälp i de flesta fall med orienteringen fram till gränsen av hjälpsamma norrmän. 1943 inträffade en tragisk händelse på Lilleröåsens säter i Norge inte långt från Härjehogna. En norsk motståndsman, Konrad Erikson från Lillebo, blev skjuten under en eldstrid efter det denne och några kamrater ha mottagit några containers från engelskt flyg. Erikson hade av mig och en annan polisman från Särna skjutsats till Flötningen, varifrån han och några norska motståndsmän i all hemlighet begav sig in i Norge. Denna händelse var den allvarligaste händelsen här i området under kriget. De flyktingar som hämtades av mig fördes till mitt kontor i min bostad för ett kort förhör, innan de transporterades till Säma för vidare behandling. Därefter fick de på egen hand ta tåget till ett uppsamlingsläger i Kjesäter, där de genomgick en noggrann kontroll av identitet och avsikten med flykten. De flesta flyktingar kom över gränsen i trakterna av Flötningen, men de kom fram även vid Grövelsjön samt vid Gördalen. En rysk flykting uppenbarade sig ända vid Lillfjäten, ca 7 mil från gränsen. En spionerihistoria inträffade vid Flötningen.
Tyskarna gick över på svensk sida och sammankopplade olovligen en avklippt telefonledning. Tyskarna greps av tull- och militärpersonal helt odramatiskt. Så småningom dömdes två tyskar för spioneri, efter att de till en början helt förnekat något brott. De sade att de kopplat ihop telefonledningen för att få elektrisk ström i deras förläggning vid Lillebo. Mord i Klutsjön I Klutsjön, en ensligt belägen gård efter vägen mot Sörvattnet och omkring 35 km från Idre, bodde en familj som ägde en del av markområdet omkring gården. Viss osämja hade uppstått mellan sonen och fadern angående en tomtförsäljning. Vid ett tillfälle hade en stugägare där i Klutsjön fått främmande av en 12-årig pojke från Filipstad. Denne och sonen i huset, hade efter ett gräl med fadern, befunnit sig litet avsides från gården, sysselsatta med rensning av fisk. Plötsligt så smäller ett skott och pojken faller död ned, träffad av skottet i huvudet. Sonen springer in i skogen för denne anar att skottet träffat fel person. Sonen klarar sig men vågar sig inte hem. Jag och landsfiskal Karlsson befann oss i då Flötningen för utredning angående renskador. Vi hade då 75 km till Klutsjön, dit vi genast begav oss. Polisen i Särna beordrades till brottsplatsen och kom dit några minuter före oss. De hade då redan övermannat mannen med geväret. Det gick till så att mannen kommit gående från gården ut mot landsvägen, där det fanns en liten lada. Polisen från Särna hade gömt sig bakom ladan och kastade sig över mannen, som övermannades och fråntogs vapnet. Vid den kommande rättegången dömdes mannen för mord och till sluten förvaring. Vid ett annat tillfälle hade polisen ett ärende till samma by. Det gällde en skolpliktig pojke, som inte ville inställa sig till skolgång. Landsfiskal David Isaksson kom och jag skulle åka dit. Detta var vintertid och vägen var inte plogad den sista milen. Vi lånade häst och en hösläde av en bonde i Grundåbygget. Hästen visade sig från den lataste sidan och var inte alls benägen att lämna sitt varma stall. Vi kom dock fram. Samtidigt sågs den skolpliktiga sonen åka iväg på skidor och försvinna vid fjällsidan. Fadern kom ut på gården och var arg. I vredesmod vände fadern för att gå in igen. Vi anade att han skulle hämta vapen, varför landsfiskalen fattade tag i honom, för att hindra honom att våldföra sig på oss. Mannen försökte ta fram sin slidkniv, vilken jag lyckades ta ifrån honom. Samtidigt började hästen röra sig. Vi hade inte bundit fast honom. Hästen tog fart och skulle tydligen skynda hem. Efter en hastig språngmarsch kunde jag kasta mig fram och få fatt i tömmarna. Landsfiskalen hade nu släppt mannen, som efter en del resonemang, lovade att sända sin son till skolan. Vi godtog denna försäkran. Så satte vi oss på släden igen för återfärd. Nu var hästen yster och satte av i fyrsprång hemöver. Vi hade all möda att hålla oss kvar på släden, som hoppade och for på den dåliga vägen. Efter ett par hundra meter så lossnade ena selpinnen och skakeln föll nedåt. Som tur var stannade hästen och selpinnen kunde rättas till och färden kunde gå vidare utan problem. Ett ärende till luftbevakningsstationen i Fjätvallen hade även den sina sidor. Jag skulle träffa en s.k. luftbevakare. Denne bodde där i Fjätvallen på en höjd med bra utsikt åt alla håll. Dessa luftbevakare hade till uppgift att spana på okänt flyg och rapportera till militären. Det hade byggts en barack som bostad och ett torn som nådde upp över trädtopparna. Alltnog så hade jag ett ärende dit och drog iväg de 40 km dit upp. Under natten hade det stormat och varit snödrev med påföljd att snö drivit upp på ena sidan vägen och blåst bort på den andra. Vägen syntes därför ha flyttat sig något i sidled.

Då jag kom åkande på den stora myren mitt för Grundagssjön så kom bilens högra hjulpar ut över diket och bilen lade sig på sidan i det djupa diket. Efter en stunds funderande så beslöt jag mig för att fortsätta färden de återstående 10 km till Fjätvallen på skidor. Efter fullbordat ärende återvände jag till bilen. Och nu var frågan, hur jag skulle komma därifrån. Det var 3 km till närmaste gård. Min lilla Opel Record var ju inte så tung. Jag skulle försöka få upp bilen själv. Jag hade alltid såg och yxa med mig i bilen och kunde därför såga till några mindre stockar av träd. Med dessa pallade jag under bilen och tog domkraften för att lyfta upp bilen. Efter flera lyft kom bilen på rätt köl och jag lyckades baxa den något åt sidan och på så sätt få upp bilen på vägen. Detta var bara ett exempel på den möda, som uppkom på de dåliga vägarna den här tiden. De mindre vägarna var under tjällossningen i det närmaste oframkomliga då hjulen sjönk djupt ner i sörjan och först efter att granris och kvistar lagts i de djupa spåren kunde man nödtorftigt köra vidare. Det kom ett tiotal flyktingar till Storsätern, och dessa skulle hämtas. Jag beställde en taxibil och körde iväg med min bil. Flyktingarna befann sig vid Jon Larssons gård. Jag väntade att taxibilen skulle komma, men det dröjde länge. Jag kunde inte vänta utan fick bilen full med en del av flyktingarna och körde mot Idre. Plötsligt i en svår kurva kommer taxin med hög fart sladdande mot mig. En kollision verkade oundviklig. I sista stund så körde jag av vägen och in i snövallen och kunde på så sätt undvika en olycka. Taxin kördes på gengas och föraren hade haft krångel med att få igång bilen och körde med hög hastighet för att vinna tid. Och det var orsaken till olyckstillbudet. Det kan tilläggas att flyktingarna blev väldigt förskräckta över taxibilens framfart. I Idre fanns förr ett s.k. skolhem, där barn från utbyarna kunde bo under skolgång i Idrebyn. En föreståndarinna var anställd och bodde på övre våningen. Hon ringde mig en natt och talade förskräckt om att en berusad man kommit uppför stegen, som stod intill ett fönster, och mannen hade blivit liggande på golvet. Jag begav mig dit och fann en bekant man, som var åtskilligt alkoholpåverkad. Mannen sade sig tro att han var i sitt eget hem, vars dörr var låst och därför klättrat in genom fönstret. Ett litet intermezzo i min tjänst. Det fanns en bygdegård här i byn, där det ganska ofta ordnades med danstillställningar, som var välbesökta. Jag var ofta där och tjänstgjorde. Det var väl ganska så oroligt ibland och många var berusade. Jag hade ingen möjlighet att ta hand om dessa, då det saknades arrestlokal. De flesta övertalade jag att gå hem, en del tog jag med mig och följde dem hem. Men om jag inte infann mig vid bygdegården, så kunde det vara bråkigt och slagsmål. Jag var givetvis tvungen att rapportera en del för fylleri. Under krigstiden användes bygdegården som förläggning till militären. På sommaren anordnades dans vid en bana intill fotbollsplanen och då kunde det vara flera hundra besökare, mest militärer. Jag fick löfte av befälet att de skulle utse ordningspatruller vid danserna. Vid ett tillfälle under slutet av 1940-talet hittades en man nedanför en balkong på hotell Idregården. Mannen hade antingen själv råkat falla ned eller blivit knuffad över räcket. Det hade varit fest på hotellet under kvällen och natten med många berusade personer. Det gjordes en mycket ingående utredning om fallet. Många förhör hölls med de under kvällen närvarande personerna. Den omkomne, som hette Olle Danielsson och var ensamstående och liten till växten. Det förelåg en misstanke, om än svag, mot en anställd där på hotellet. Vi lyckades dock inte få fram tillräckligt med bevis mot någon och ärendet avskrevs. I folkmun var det dock en bestämd person som var skyldig. Vapen/skyddsutrustning Jag fick av min företrädare överta en pistol av belgiskt märke och det var mitt enda vapen under många år. Sedan blev polisen tilldelad en pistol av märket Walther, kaliber 7,65 mm. Jag hade alltså två pistoler till myndigheternas stora förvåning vid pensioneringen. Efter förstatligandet av polisen så fick vi även kraftigare vapen som kulsprutepistoler, dessa förvarades i ett särskilt säkerhetsskåp. En polissabel ingick också i utrustningen liksom en gammal gummibatong. Även en liten väska, innehållande utrustning för att ta fingeravtryck. Bil fick vi hålla oss med mot vanlig bilersättning. 1965 fick vi tjänstebil i form av en Volvo Amazon, vilket var efterlängtat. På Idresjön arrangerades ett antal år en stor fisketävling med en Volvo PV i första pris. Det kom ca 1 500 tävlande från olika platser i landet. Tävlingen anordnades den 1:a maj varje år. Det var en sen tidpunkt med tanke på isens bärighet på Idresjön. Det var en hel del besvärligheter med parkering av alla bilar. Ett år var isen 60 cm och av god kvalitet och jag tillät parkering ute på sjöisen. Det blev omkring 600 bilar, som uppställdes med fem meters lucka. Det uppstod inga problem, men det var väl litet spännande och kanske vågat. Men 60 cm tjock kärnis lär hålla för ett helt lokomotiv, enligt vad jag inhämtade. Ett år kunde dock tävlingen inte genomföras på ldresjön utan flyttades till Klutsjön. Det var just då högvatten och besvärligt att komma till Klutsjön genom översvämning av vissa vägavsnitt. Vägen Idre - Foskros var översvämmad och oframkomlig. Tävlingen kunde dock genomföras i och med att trafiken dit fick gå över Sörvattnet. Påsktiden var en jäktig tid arbetsmässigt. Turister kom i stora skaror i bilar upp till Nipfjället och till Grövelsjön. Parkeringsplatserna räckte naturligtvis inte till. Bilarna måste parkeras på vägen. I Grövelsjön var hela vägsträckningen mot Sjöstugan fullparkerad och ett bra stycke av stora landsvägen från turiststationen och söderöver.
På Nipfjället fanns en mindre parkering, men det räckte inte på långa vägar till. Som mest kunde jag räkna antalet bilar till omkring 600. Parkering fick då ske efter vägen nedför backen och nästan ända fram till Gammelsätervallen.
På den tiden var det grusväg och den höll inte måttet alls. Bilar och bussar sjönk ned i tjällossningens sörja. Det var inte alltid så trevligt med den trafiksituationen. Först efter att Idrefjäll kommit till så lättade trycket, både vid Grövelsjön och på Nipfjället.

Bilarna sökte sig till Idrefjäll, där det fanns parkeringsmöjligheter. Ett antal polismän från Mora och även statspolisen fick hjälpa till. Jag blev även kommenderad till tjänstgöring vid Vasaloppet. En gång hade jag befälet över målområdet och det var nervpirrande. Man skulle se till att avspärrningarna respekterades, vilket visade sig vara svårt just vid löparnas målgång. Jag iakttog vid ett tillfälle en utlänning, som stod innanför avspärrningen. Denne tog fram en vinflaska och tog sig en klunk. Det fick väl gå en gång tänkte jag, men blev det en upprepning så måste mannen avvisas. Man fick väl se litet mellan fingrarna i synnerhet som mannen skulle ta emot en kamrat, även han utlänning. En gång så hade en mamma och hennes dotter försvunnit från sin fäbodvall Lofjätåsen vid Lillfjäten. Jag fick försöka hitta de försvunna. Jag uppbådade folk och även en hel del hemvärnsmän för att börja gå skallgång. Vi sökte först vid fäboden utan resultat. Då bestämde vi att sätta ut kedjan vid Klutsjön. Det gick inte så bra. Avståndet mellan mannarna blev plötsligt så stort att de tappade kontakten med varandra. Ena skallgångsarmen fortsatte framåt med en bäck som orientering. Denna kedja återfann de försvunna vid bäcken och de var välbehållna. Min erfarenhet av denna skallgång blev att man skall begränsa längden på kedjan och väl markera ytterpunktema. Det inträffade även ett par mordbränder under min tid i Idre. Det var bl.a. en gård i Idrebyn, som en natt brann ned. Otto Paulsrud var brandchef den gången. När jag kom fram till brandplatsen var gården helt övertänd. Någon brandkår dök inte upp och jag fick höra, att brandchefen inte fått tag i någon bil för att dra brandsprutan med. Jag tog därför min bil och åkte till det s.k. spruthuset vid Bergevägen. Vi band fast sprutans koppling vid min bils kofångare och lyckades på så sätt köra sprutan till brandplatsen, men med mycket låg hastighet förstås. Jag behöver väl knappast tillägga att huset brann ned till grunden. Den efterföljande utredningen visade inte på någon trolig brandorsak, utan först efter ett par år och vid en konstig brevväxling mellan ett par personer fick det hela sin upplösning. I brevet hade adressaterna förväxlats och en person hade utpekats som gärningsman i brevet och han kunde på så sätt förhöras. Erkännandet kom snabbt. En liknande brand skadade ett hus i östra delen av Idre. Branden kunde dock begränsas. En grundlig undersökning gjordes och det hittades spår efter ett fotogenkök, som stått på golvet, och av värmen bränt hål i en korkmatta och huset fattade eld. Vid efterföljande förhör med gårdsägaren erkände vederbörande, att han tänt på för att få ut försäkringspengar. Vid ett tillfälle just i början av 40- talet ringde en man och talade om, att det satt en del påverkade män på vägräcket i byn. Jag tog cykeln och begav mig till platsen. Där satt ett tiotal helgklädda män, s.k. bolackare. (Hitresta tillfällighetsarbetare). Jag kände igen en del av dem och hälsade artigt under det att jag gick förbi. Ur kavajfickan på en av männen stack en flaska upp. Jag beslagtog den och sa till mannen, att han fick nog följa mig hem för förhör, detta då flaskan innehöll s.k. mäsk. Då reste sig alla de övriga och ställde sig i en ring runt omkring mig. Stämningen var hotfull och det var nog upplagt för bråk och kanske misshandel av mig. Det verkade hotfullt. Men så var det någon som sade att nu går vi härifrån. Det var trots allt rejäla människor och inga bråkstakar, och det tackar jag dem för. Mannen med flaskan erkände och då var detta intermezzo slut. Då "jäste" ungdomen! En dag ringde nykterhetsnämndens ordföranden och sa att ungdomen i Idre planerade en fest på pensionatet i Grängesåsvallen kommande lördag. De hade en del på "jäsning" i en myrstack intill vallen. Jag parkerade bilen ett par km från vallen och gick skogsstigen till platsen och såg att det fanns en kagge i myrstacken. Jag började min bevakning, ensam som jag var. Först efter några timmar hördes bildörrar slås igen vid vägen och några ungdomar kom springande till platsen. De började gräva fram kaggen i myrstacken. Jag sprang då fram, och överraskningen blev stor från pojkarnas sida. Grabbarna kände jag väl, och ynglingar blev förstås ångerfulla. Själv tyckte jag det var synd om pojkarna, som bespetsat sig på en rolig kväll, men detta ingick trots allt i mitt jobb. Senare kom någon av pojkarna och tyckte det var bra att de ertappades och att de därefter inte gjort något liknande och att de även fortsättningsvis avhållit sig från jästa drycker. Efter polisens förstatligande blev det aktuellt med lavinhundar i varje polisdistrikt i fjällkedjan. Utbildningen av hundar skedde vid hundskolan i Sollefteå. Jag fick tillfälle att vara med på den utbildningen vid två tillfällen. Det var en intressant lärdom att där få sig tilldelad en hund och utbilda den till fullgod lavinhund. Hundarna, som var av schäfer ras, lärde sig snabbt att hitta en gömd person och fick då rikligt med beröm i form av något godis. En gång hade vi tävling med hund och skidor. Före start var hundarna väldigt ivriga att komma iväg, och då blev det startorder rusade hundarna med hög hastighet framåt i skidspåret och vi klamrande oss fast i ett rep som var fästad i pulkor. Spåret gick till en början rakt framåt, men plötsligt vek spåret av i en tvär vinkel med den påföljden att ett ekipage gick rakt fram in i skogen med ett brak.
Det blev förstås stopp direkt. Först efter en del förbannelser kunde hund, pulka och förare komma till rätta i spåret och färden kunde fortsätta lite lugnare efter att den första rusningen och ivern lagt sig något. Hundarna testades på olika sätt för att få fram egenskaper, som gjorde dem lämpade för fortsatt verksamhet i praktiken. Bland annat så lät man en stor hink rulla utför en hög trappa, just då hunden passerade. Det visade sig nu att en del hundar blev mycket rädda och vågade sig inte fram för att se efter vad som hände, under det att andra hundar blev nyfikna och kom försiktigt fram, nosande och undersökte, vad som hänt. Vi badade hundarna vid sommarkursen. En av hundarna var långhårig och kom efter badet rusande fram till husse och skakade av sig vattnet så det stod som en sky runt båda. Vi hade senare även tillämpningsövningar uppe i fjälltrakternaEn ljus idé… Mitt i vintern vid ett tillfälle under kriget i Norge ringde landsfiskal Isaksson och berättade att man i Särna sett ljussignaler från Städjans topp. Det var på kvällen. Det var mycket snö den här vintern. Just då råkade en statspolis befinna sig hos oss. Jag fick denne med mig och vi drog iväg till Grängesåsvallen och fortsatte så vidare mot Städjan. Vi arbetade oss uppför sluttningen i den djupa snön och kunde konstatera att det inte fanns några spår efter människor där intill fjälltoppen. Det visade sig senare att den som observerat ljusblinkningarna sett en stjärna. Så var det med den signaleringen och räddningsaktionen. Stora sjöslaget på Flickersjön Bråk om fiske i Flickersjön hade pågått en tid. Kulmen nåddes och ett formligt sjöslag uppstod vid ett tillfälle. Flera båtar med arga karlar drabbade samman och slogs med åror, öskar m m. Någon föll i vattnet och det blev allmänt tumult. Men så var det någon som ropade, att "dom filmar!". Plötsligt var osämjan borta och det hela dog ut och man rodde hem. Vid en uppmärksammad rättegång så lämnades så många motstridiga uppgifter om bråket att ingen kunde dömas. Örnen har landat. Vid ett tillfälle befann jag mig vid sjön Hävlingen tillsammans med polismästaren Bo Sjöberg och polisinspektören Olle Wallin i Mora på en fisketur. Vi rastade vid Särsjöbäcken. Plötsligt kom en örn flygande och slog ner på en sten femton meter från oss. Den syntes helt orädd och jag gick fram till örnen, som satt kvar, fast jag befann mig bara ett par meter ifrån fågeln. Jag erbjöd örnen en korvbit, men det var tydligen inget som lockade. Då gick även Wallin fram till örnen, som inte visade någon som helst rädsla. Wallin var iklädd en skinnjacka. Det var tydligen något som örnen gillade. Nu kom även polismästaren gående uppför slänten. Örnen lyfte och flög rakt emot polismästaren, som skräckslagen vände nedåt igen. Örnen landade för ett kort ögonblick på polismästarens axlar. Örnen hoppade så att säga bock på polismästarens axlar, försvann sedan bland björkarna. Vi fiskade sedan någon timme i bäcken. Jag återvände till platsen där vi först såg örnen och vi hade våra ryggsäckar. Jag började rensa den fisk jag fått och plötsligt kom örnen flaxande på marken rakt emot mig. Jag skyndade mig att kasta fiskrenset i riktning mot örnen, som den glupskt började sluka. Örnen fick sedan även ett par hela fiskar och verkade sedan nöjd. Örnen var inte det minsta rädd för oss. Den flög så vidare och satte sig i toppen av ett torrträd där den satt så länge vi var inom synhåll. Jag hade hört talas om att en norrman som för inte så länge sedan släppt ut två örnar i trakten av Grövelsjön. Dessa örnar lär ha varit helt orädda och tama. Fåglarna hade iakttagits en tid vid Grövelsjön. Och vid ett tillfälle hade en fjällvandrande kvinna skadats av en örn, som kommit och försökt landa på hennes axel. Tydligen hade klorna skadat henne på halsen och i ansiktet. Detta hade anmälts, och länsstyrelsen ansett det vara befogat att försöka avliva örnen. Tillsyningsmannen vid Hävlingen fick i uppdrag att skjuta den, vilket även lyckades. Litet tragiskt att den örnen skulle få dö för sin bekantskap med åtminstone tidigare vänliga människor. En viktig insats för kung och fosterland! År 1953 var vår dåvarande kung, Gustaf Adolf, på Eriksgata i Dalarna. Han hade uttryckt en önskan att få besöka Idre. Kungaföljet som åkte tåg till Särna, reste sedan vidare till Idre. Mottagning skedde vid kyrkan, där vår kyrkoherde Kjellgren framförde ett fint tal till majestätet. Denne yttrade några fina ord om Idrebygden och om folket som bodde där. För min del var uppgiften att se till att inget oförutsett hände. Jag skulle t ex se till att vår småskollärarinna inte fick kontakt med kungen. Ett sådant sammanträffande skulle fördröja tidsplanen för besöket. Småskollärarinnan var en sällsynt språksam dam.Ett populärt turistmål växer fram Under ett 10-tal år var jag ordförande i Idre byggnadsnämnd. Det var en hel del att syssla med i nämnden. Jag var på en kurs i byggnadsnämndsfrågor i Sigtuna och blev väl insatt i arbetet. Nu började turisterna komma. I nämnden satt även lantmätaren från Älvdalen och det var ett gott stöd. Efterfrågan på tomter ökade och frågan om byggnadsplaner togs upp. Den första planen gjordes av lantmätaren uppe vid Gammelsätervallen, där tomter började säljas av markägarna till ett pris av 3 kronor och 50 öre. Några förutseende köpte genast. Även Grövelsjöområdet hade stor efterfrågan på tomter. Därför gjordes först en stor översiktsplan i området av länsarkitekten och även byggnadsplaner. Detta skedde i början av 1960-talet. Vid den tiden så började malmen i vassbogruvan att sina. Den lades ner och ett 60-tal mannar blev utan jobb. Vassbogruvan var i drift från 1960 till 1982. Här bröt man främst zink och bly. Sammanlagt 4.87 miljoner ton malm bröts och ett stort antal arbetstillfällen skapades. Mellan 2010 och 2011 utförde Nordic Mines nya provtagningar som preliminärt indikerade betydande mineraliseringar av bly och silver. Ingen ny malmbrytning är för dock närvarande planerad. Nedläggningen av Vassbogruvan var bekymmersam i synnerhet som Domänverket började minska antalet skogsarbetare. Som ordförande i byggnadsnämnden blev jag med i en kommitté, bestående av representanter från Domänverket, från Korsnäs bolag, från socknarna Transtrand, Särna och Idre jämte lantmätare från närområdet. Kommittén leddes av överjägmästaren Fredrik Ebeling från Falun. Meningen var att utarbeta förslag om hur fjällområdena skulle utnyttjas. Det gällde då lämpliga områden för skogsavverkning och för fritidsändamål och naturreservat. Det hölls en mängd sammanträden och exkursioner i området. Till sist fattades beslut om markanvändningen. Det skulle bildas rätt stora reservat både kring Städjan-Nipfjället och Långfjället samt Fulufjället. Att göra reservat av Fulufjället föll inte i god jord hos särnaborna, som protesterade vilt och talade om stora, svarta sorgkanter kring fjället. Samtidigt erbjöd Domänverket sig att avstå från något lämpligt område för kommunernas fritidsintressen. Särna skulle få mark av Korsnäs vid Gördalen i en fjällsluttning. För Idres del erbjöd jägmästaren Bertil Larsson ett område vid vägen mot Sörvattnet norr om Fjätvallens by. Ett visserligen fint område, men som jag var skeptisk mot. Jag föreslog därför, att marken borde ligga i närheten av Idre och då i Städjan Nipfjälls området. På detta nappade överjägmästarens och förklarade, att ett lämpligt ställe för ändamålet skulle kunna överlåtas till Idre socken. Jag sände en redogörelse till de styrande i Idre och de nappade på erbjudandet. Men det skulle utredas ytterligare. Efter ett par år var det emellertid klart att Grängesåsvålen var lämpligast. Jag och jägmästaren fick i uppdrag att markera området i naturen. Detta var början till Idrefjäll. Om Idrefjäll kan sägas att det blev en satsning som gick hem med dunder och brak. Tillkomsten skedde helt i rättan tid, men många idrebor var helt emot och kallade utbyggnaden för "kommunalt vansinne". Utförsåkningen var i ropet genom Ingemar Stenmarks stora skidframgångar och det blev ingen kostnad för Idre kommun, utan medel inflöt från AMS och senare även genom Länssparbanken. En byggnadsplan upprättades och utökades undan för undan. En mindre kaffestuga tillkom först tillsammans med en slalombacke med lift. Folk strömmade till och pengar flöt in. Dessa pengar satsades på utbyggnad undan för undan. Fjället är i dag utbyggt med många liftar och nedfarter. Ett mycket stort antal stugor finns i dag, och även restaurang- och aktivitetsutbudet är betydande. Jag blev invald i Idre Fjälls styrelse och slutade inte förrän efter 20 år. Det var en trevlig och inte minst en spännande tid att se denna stora anläggning komma till och växa snabbt. Kronojägaren Eric Hjelm var ordförande under min tid i styrelsen. Personalen subventionerades resor till Medelhavet och jag blev med ett 10-tal gånger. Dessutom besöktes olika liknande fjällanläggningar ute i landet. Utan Idrefjäll skulle Idre i dag inte vara den blomstrande bygd som det är. Så det kommunala vansinnet var icke så tokigt! Vår nuvarande kung, Carl Gustav, har besökt Idre vid flera tillfällen. Bl.a. under Idrefjälls uppbyggnad och då i sällskap med arbetsmarknadsstyrelsens chef Olsson. En annan gång kom kungen i helikopter för att bevista samernas landsmöte.

Bengt Edgren
Fd. Polis i Idre

Bengt arbetade som polis i Idre mellan 1939 och 1973.
Bengt var inte bara polis, han skrev även en krönika "Från Städjans Topp" under signaturen "Toppmasen" i Falu Kuriren under många år.
Bengt inte bara kåserade han samlade även mycket fakta om natur, kultur och historia från Särna-Idre-Grövelsjöfjällen.