IDRE BLOCKET- OVALT I KANTRUNDAT 0,4 X 0,6 X 1.0 m.

Vägde alltså 500 kg. Ett på 1920-talet taget analysprov gav 29% Pb.

När jag ånyo besökte platsen 1952, hade blocket slagits i stycken och större delen hade blivit bortförda. De största bitarna finns nu i gruvmuseet i Boliden. Fyndet av dyliksandsten i denna trakt innebar i och för sig ingen överraskning, ty förekomsten av kambrium därstädes hade redan i början av 1880-talet konstaterats.Thörnebom (1882) och sedermera av Holst (1883) och Hedström (1886). Men att kambrium skulle vara blyförande hade hittills ingen anat. Den Wenströmska expeditionen förtog mera på måfå en lång och mödosam rundfärd N och NW om Idre långt innanför fjällranden, och hamnade efter 3 vockor vid Knallarna och Storbo, givetvis utan att ha lyckats finna någon ledtråd.

Det fynd, som som gav uppslaget till malmletning i Idre, var ett rikt blymalmsblock, år 1898 anträffades ca 2 km öster om Idre Kyrka av en sten- och gruvarbetare vid namn CARL JOHAN BLOMQVIST, hemma från Gökhems socken i Skaraborgs län.

Vilka var då de lyckosamma omständigheter, som möjliggjorde detta fynd? För det första, att Blomqvist, som påtagligt hade en del erfarenhet om bergarter och malmer, bl.a. både från hembygdens Västgötaberg och Gällivare där han varit gruvarbetare, råkade vara en skarpsynt iakttagare. För det andra, att han under sina irrfärder i Sverige hamnade i det avlägsna Idre och där tog tjänst som skogsstämplare. För det tredje, att hans arbetsuppgift där som ingenting hade att göra med malmletning - kom att föra honom över den plats, där blocket låg. För det fjärde, att berggrunden omkring Idre utgöres av diabas, och att det på ytan vita blymalmsblocket därför låg lätt skönjbart i ett rammel av mörka diabasstenar, likt en albino bland svartingar. Utanför diabasområdet däremot skiljer sig blymalmsblocken vid ytligt påseende icke från tusentals andra bergartsblock och är därför omöjliga andra än den, som är direkt inriktad på att leta efter dem. Malmblocket tycks för övrigt vara ett unikum inom diabasområdet, ty trots ivriga senare letningar har inget annat blyförande block där kunnat anträffas. (se1) Blomqvist, som på ett eller annat sätt fick fastställt, att blocket bestod av rik blymalm, tycks ej ha varit sen än att själv försöka utnyttja sitt fynd och ansökte den 18 juli hos bergmästarämbetet i Falun om inmutning, varefter mutsedel utfärdades för den 8 augusti.

I tro att blockets moderklyfta fanns på själva fyndplatsen begynte han där tillsammans med anställda medhjälpare avsänka ett schakt och lyckades, säkerligen genom frikostiga förespeglingar, upplåna pengar bland den fåtaliga ortbefolkningen, men dessa medel var snart förbrukade, och i gropen blottades endast ofyndig diabas.

Ännu gav dock Blomqvist inte tappt; enligt den vanliga lekmannaövertygelsen gällde det ju bara att komma ned tillräckligt djupt, och bästa sättet syntes honom vara att driva en stoll från Sundbäcken vid bergets fot, öster om fyndplatsen, där fast häll går i dagen. För att utvidga området för sina lånetransaktioner skaffade han sig häst och kärra och kuskade omkring både i Idre och Särna på jakt efter finansiärer. På så sätt fick han medel att på senhösten igångsätta stollarbetet. Men längre in i klippan än ett par meter kom han inte, förrän vidare arbete där framstod som hopplöst. i insikt om att företaget översteg hans förmåga och ansatt av sina kreditorer, vilka lär ha satsat sammanlagt ca 8000 kr, såg Blomqvist som sin enda räddning att försvinna från trakten (se2).

Med denna Blomqvists snöpliga sorti avslutades det första romantiskt irrationella kapitlet i Idrefyndighetens historia; fortsättningen blev präglad av mera målmedvetet och sakkunnig prospekteringsarbete. Förvisso var det ödets nycker, som spelade honom fyndet i händerna, men Blomqvist är dock förtjänt av en blomma för sin iakttagelseförmåga. Hans namn är värt att bevaras, dels för att han efter sitt ringa förstånd sökte göra något av sitt fynd, men framförallt därför att han, sedan han funnit egna krafter otillräckliga, vände sig till sakkunskapen och sålunda räddade sin betydelsefulla upptäckt från glömskan.

Blomqvist hade nämligen inlett underhandlingar med Sala silververk, som då ägdes av och drevs av AB Salberget. Dess disponent, ingenjör Olof Wenström, som tidigare bedrivit malmletning i Mexico, blev livligt intresserad, och planer för en närmare undersökning på ort och ställe framlades för bolagets styrelse den 31 maj 1900.

Det beslöts då att sända en rekognoseringsexpedition under Wenströms ledning och därjämte- på förslag av styrelseordföranden, intendenten vid Riksmuseets minerallogiska avdelningen, professor Hjalmar Sjögren-- att uppdraga åt paleontologen G.C. Schmalensee, en man med grundlig och vidsträckt kännedom om Sveriges kambro-siluriska bildningar, att utreda traktens geologiska förhållanden.

Av de provbitar av blocket, som undersökts, hade nämnligen framgått, att detta utgjordes av med blyglans riklig impregnerad kambrisk sandsten. År 1912, då jag hade tillfälle besiktiga blocket, hade endast smärre stycken av detsamma lösslagits varför dess ursprungliga form var lätt att rekognusera. ( se tidigare uppgifter om blockets storlek) I början 1952 besöker jag åter platsen där Idreblocket hittades ( större delen av blockes hade då förts upp till Boliden. Fyndet av dylikt sandsten innebar i och för sig ingen överraskning, ty förekomsten av kambrium därstädes hade redan i början av 1880-talet konstaterats av Törnebohm-Holstoch Hedström. Men att kambrium skulle vara blyförande hade dittills ingen anat. I början av juli 1952 avreste både Schmalensee och den Wenströmska expeditionen till sitt arbetsfält. Någon samordning av fältarbetena synes emellertid icke ha förekommit. Schmalensee, som ägnade 14 dagar åt sin uppgift, anträffade flerstädes NW om Idre, block av sandsten, för det mesta utan bly men vid Knallarna(pl.1)svagt blyförande, varför han förmodad, att det rika malmblockets modersklyft vore att söka i sistnämnda trakt. Hans arbete måste ges ett högt betyg: blockletningen var effektiv och rätt orienterand i förhållande till isrörelsen, och han infogade korrekt det blyglansförande sandstenslagret i dess strategfiska sammanhang.

Även hans uppfattning om blyminerliseringens ursprung närmar sig den nuvarande. Han ansåg, att malmmaterialet inkommit genom sprickor från djupare zoner. Den Wenströmska expeditionen företog mera på måfå en lång och mödosam rundfärd N och NW om Idre långt innanför fjällranden, och hamnade tre veckor vid Knallarna och Storbo, givetvis utan att lyckats finna någon ledtråd. Bolaget beslt emelleetid på Schalensees inrådan att närma sig Knallarna, där blyföring anträffats, och igångsatte på sensommaren diamantborrningar därstädes. Men på grund av den primitiva utrustningen - en handdriven borrmaskin - blev företaget nästan ett totalt misslyckande. Efter denna besvikelse inställde bolaget sina försök att finna den sökta fyndigheten. Förtjänsten av att åter, efter 12 års förlopp, ha blåst liv i problemet och att ha fört saken ett steg framåt tillkommer Wemströms efterträdare i Sala, den initiativrike direktör G.A.Granström, som 1912 förmådde AB Svenska Metallverken att tillsammans med den kände finansmannen, häradshövding Knut Tillberg, anslå medel till fortsatta geologiska undersökning, professor J.G. Andersson, villig att låta författaren taga itu med den vanskliga uppgiften. Åt detta föltarbete ägnade jag sex veckor av sensommaren. Huvudresultatet av min undersökning ägnades åt iakttagelser av bergarter och isräfflor. Blockfynd pekade mot ett ca 9 km. brett avsnitt av den kambriska fjällranden mellan Knallarna och Gröveldalen ca. 17 km. NV om fyndplatsen för det rika malmblocket.Varken SGU eller någon enskild organisation var vid denna tid kapabel att lösa denna uppgift och beredd att taga de ekonomiska riskerna. Någon garanti för att malmblocket härstammade från den fyndighet av brytvärd storlek fanns ju inte heller. Först på 1920-talet bedrev Centralgruppens Emissions AB -föregångare till Bolidenbolagets företrädare, prospektering enligt nya metoder och med stora kapitalinsatser. Tack vare att jag i det av SGU 1924 utgivna verket "Sveriges ädlade malmer" hade inryckt en kort redogörelse för Idrefyndet, fästes bolagets uppmätksamhet härpå. Dess ledning beslöt intressera sig för detsamma, trots att företaget vid denna tid var djupt, ehuru ännu ej framgångsrikt engagerat i Västerbotten. 

Blockletningarna, som med ledning av min karta förlades till fjällrandens omedelbara närhet, resulterade i upptäckten av åtskilliga svagt blyglansimpregnerade block vid Knallarna,Guttuån,Frönsjön och Gröveldalen. Men till följd av upptäckten av den rika Bolidenfyndigheten i december samma år kom intresset under de närmaste följande åren att så gott som helt koncentreras på denna. Först 1929 återupptogs arbetena i Idre och fortsattes under de närmast följande åren. De mest lovande fynden gjordes vid Gröveldalsvallen. Där borrades under vintern 1932-1933 fyra hål, av vilka två övertvärade obetydliga impregnationer, medan sandstenen i de andra två var helt ofyndig. Sedan prövades här både elektriska och magnetiska men ingen större lycka. 1937 inleddes nya sökningar av dr. E Dahlström, med efterforskningar i södra Jämtland och Härjedalen men bara negativa resultat. Han fortsatte med eftersökningarna i det svårlösta Idreproblemet. 

Efter förnyade blockletningar anträffades 1940 vid fågelbrännan ett malmförande sandstenslager som emellertid efter blottning visade sig vara endast ca 0,1m mäktigt och därför värdelöst varefter kriget och den tyska ockubationen av Norge omöjliggjorde vidare arbeten i dessa inom den svenska försvarszonen belägna gränstrakter. Efter krigets slut blev prospekteringsarbetarna fortsättande åter aktuellt. Min första viktiga uppgift var att framleta en i istransportriktningen utsträckt svans av rika malmblock, av liknande halter som det första Idreblocket. Åt denna uppgift ägnades en stor del av somrarna 1946-1948.Tack vare skickliga och nitiska medhjälpare: Josef Holmgren, Henning Lindström och Frithjof Örngrim, lyckades vi anträtta några rika malmblock (det rikaste med 40Pb) vid Höstsätern ungefär halvvägs mellan fjällranden och Idreblocket. Samtidigt hittades vid Gröveldalsvallen intill själva fjällranden ett antal tämligen rika malmblock, vilka förledde oss att söka moderklyften. Dessutom anträffades delvis stark mineralisering utanför fjällranden i Trunneberget där en isolerad rest av kambrium med täckande kvartsitskolla motstå erosionen. Borrningar på dessa nya uppslag gav emellertid magra resultat. Försöken kröntes slutligen med framgång, när Holmgren den 27 september 1948 norr om vägen Höstsätern-Storån fann ett malmblock om ca 800 kg hållande 13% Pb. Fyndplatsens läge pekade otvetydigt mot Vassbo, och därmed hade äntligen ett avgörande framsteg nåtts mot slutmålet. Ingen tvekan förefanns längre: detta block, Höstsäterblocken och det ursprungliga Idreblocket befanns vara belägna i en nästan rät linje och måste sålunda tillhöra en från fjällranden i Vassbotrakten, ca 3 km längre NW härstammande blocksvans. Närmare än så kunde moderklyftan ej spåras med blockletning, då terrängen åt detta håll utgjordes av blöta myrar. Det förtjänar inflikas att man det sista betydelsefulla blockfyndet har att tacka ej enbart Holmgrens vakna iakttagejser utan också åter en verkligt lycklig slump. Ovan marken syntes av blocket endast en fläck, knapptså stor som ett tefat, och om därför morängruset här hade nått bara en cm högre, så skulle denna upptäckt ha omöjliggjorts.Sedan chefsgeologen, dr. E.Grip, besiktigat de lovande blockfynden, beslöts 1950 att skrida till uppborrning av det misstänkta området, och borrnningarna påbörjades i januari 1951. I det tredje borrhålet anträffades en svag blyglansimpregnation och i det sjätte, den 5-6 april, 5m malm med 6,5 % bly. Härmed hade sent omsider den sökta fyndigheten påträffats-- 17 km från det första blockfyndet. Sammanlagt har malmkroppen 1951-1956 genomborrats av ca 530 st lodrätta borrhål.